
Motivationen att förkovra sig i teorier ökar om studenterna förstår vilken praktisk relevans de har för deras framtida yrkesroll. Därför vill DIK påverka universitet och högskolor att ta in fler praktiska inslag i sina utbildningar. Men praktikkurserna ska vara frivilliga och valbara. Obligatorisk praktik ska endast gälla för utbildningar som leder till legitimationsyrken, till exempel logopedutbildningar.
Anpassningen till Bolognasystemet har resulterat i en stor mängd nya kurser, inte minst på mastersnivå. Majoriteten av dessa kurser har det gemensamt att de på olika sätt försöker få en mer uttalad koppling mellan utbildning och arbetsliv.
Ett av målen i Bolognaprocessen är att universitets- och högskoleutbildningarna inte bara ska utveckla studenternas teoretiska kunskaper och förbereda dem för forskningsstudier, utan även göra dem anställningsbara på den arbetsmarknad som väntar efter avslutade studier. Bolognaprocessen strävar alltså mot en närmare koppling mellan den högre utbildningen och arbetslivet. En viktig sådan koppling är just praktik för studenter under utbildningen.
Det finns kritiker som framför tänkvärda argument mot praktik i universitets- och högskoleutbildningar. Ett sådant argument är att tiden för en grundutbildning är knapp nog för att planera så att studenterna får de teoretiska kunskaper som krävs för att kunna garantera en hög kvalitet på examen. Att då dessutom få tid för praktik kan innebära att utbildningsplanerarna måste "stjäla" tid från de teoretiska kurserna och att utbildningens ämnesfördjupning försvagas.
Ett annat motargument är att praktik kan leda till instrumentalisering av kunskapen. Kunskap som bedöms som "nyttig" för arbetslivet får ökad prioritet framför teoretisk kunskap utan den direkta kopplingen till yrkeslivet. Här ligger naturligtvis en fara, eftersom kunskap som idag betraktas som mindre relevant kan få stor teoretisk och praktisk betydelse imorgon.
Även ur facklig synvinkel är frågan om oavlönad praktik komplicerad. Å ena sidan har praktikanten behov av att få relevant arbetslivserfarenhet och värdefulla kontakter. Å andra sidan finns en risk att praktikanten utnyttjas som gratis arbetskraft.
Ur arbetsrättslig synvinkel finns en rad viktiga frågor att beakta, för både praktikanten och arbetsgivaren: Kan man säga upp en praktikant? Vilket ansvar har arbetsgivaren för arbetsmiljö och försäkringar? Vilka krav på lojalitet och ansvarstagande kan arbetsgivaren kräva från praktikanten? För att praktiken ska bli fruktbar måste resurser av anställd personal tas i anspråk för att organisera, leda och utvärdera verksamheten. Praktikanten är där för att lära sig, inte för att ersätta utbildad personal och driva ordinarie verksamhet.
Att studenterna under sin utbildningstid får möjlighet att relatera sina teoretiska kunskaper till det professionella yrkeslivet, till exempel genom praktik, studiebesök, gästföreläsare, ex-jobb med mera, är i sig ingen fara utan kan leda till fördjupad förståelse av både teori och praktik. För att denna förståelse ska kunna uppnås är det viktigt att arbetslivsanknytningen verkligen är en integrerad del av utbildningen. Praktik som är en integrerad del av utbildningen kan i själva verket hjälpa studenten att inse att inget är så praktiskt som en god teori.
DIK:s hållning är att uppmuntra kurser med praktik. Men praktikkurserna ska vara frivilliga och valbara. Obligatorisk praktik ska endast gälla för utbildningar som leder till legitimationsyrken, till exempel logopedutbildningar.
En utförligare beskrivning av DIK:s syn på praktik hittar du i proposition 3 till DIK-kongressen 2009