Nya ordföranden vill få DIK att synas

» I den nya organisationen intar Svenska Logopedförbundet, som enda kvarvarande delförening, en särställning. De förutsätts fortsätta sin verksamhet som tidigare. Varför gör ni undantag just för logopederna?
– Logopedernas arbetsmarknad är och har alltid varit annorlunda än för övriga professioner inom DIK. Deras yrke kräver legitimation och nio av tio logopeder har landstinget som arbetsgivare. Egentligen är logopederna förebilder för oss andra. Dels för att de är gränsöverskridande i sin utbildning och kompetens, de är både medicinare och humanister. Dels för att de redan arbetar med fackligt samarbete på ett bredare plan än de andra delföreningarna. Svenska Logopedförbundet ingår i nätverk med andra vårdförbund både inom och utanför Saco.
Jag förutsätter att Logopedförbundet kommer att arbeta vidare på samma sätt som tidigare och ser fram emot god samverkan med dem även i framtiden. Till sin kompetens är de en naturlig del av DIK, även om deras arbetsmarknad ser så annorlunda ut.

» När frågan om omorganisation var uppe till diskussion inför kongressen 2003 var du en av dem som ivrigast försvarade den starka ställnings som delföreningarna alltid haft inom DIK. Vad fick dig att ändra åsikt?
– Jag ska inte sticka under stol med att jag bytt åsikt i denna fråga. Jag var tidigare en av dem som starkast försvarade delföreningarnas ställning. Men nu, efter tre mandatperioder i förbundsstyrelsen, har jag fått ett annat perspektiv. För mig är inte frågan delföreningar eller inte, för mig är frågan hur når vi ut tydligast till och för våra medlemmar.
Anledningen till att jag inte såg detta från början handlar om en väldigt stark identifiering med min profession. Jag är museiman. Men jag är inte mindre museiman bara för att jag är med i ett fackförbund som också organiserar arkivarier, bibliotekarier, logopeder och kommunikatörer. Att mitt professionskunnande är baserat på museisektorn har inget att göra med hur min fackförbund ska organiseras för att kunna ta tillvara mina intressen på bästa sätt, det är inte samma fråga.

» Medlemskap i DIK bygger i hög grad på yrkesidentitet. Vad händer med den identitetskänslan nu när delföreningarna ersätts med arbetsgrupper?
– Jag är helt övertygad om att de flesta av DIK:s medlemmar, liksom alla akademiker, identifierar sig utifrån utbildning, kompetens och profession. Man är i första hand museiman, arkivarie, bibliotekarie, informatör, och så vidare. Yrkesmässigt är det ingen som ser sig som "DIKare". Men det hindrar inte att man kan se och lära av andra professioners arbetssituation och dra nytta av fackligt samarbete.
Att vi trots olikheterna kan tillhöra ett och samma fackförbund som tar tillvara våra gemensamma intressen som anställda inom kultur- och kommunikationssektorn ser jag som en självklarhet av det enkla skälet att det gör oss starkare och att vi faktiskt har mycket gemensamt. Det är inte fråga om att sudda ut yrkesidentiteterna.

» Vad kommer att hända med den löpande verksamhet som delföreningsstyrelserna skött fram till idag?
– Självklart ska vi fortsätta med alla de goda initiativ som delföreningsstyrelserna under åren legat bakom. Vi ska fortsätta dela ut uppsatsstipendier och utmärkelser, dela ut medel ur de stiftelser och fonder som idag är knutna till delföreningarna. Jag kan inte se något hinder i att det arbetet läggs över i olika arbetsgrupper. Tvärtom kan de på ett flexiblare sätt än tidigare dra nytta av varandra och berika varandras arbete.
Juryerna som utser till exempel Årets bibliotek, Årets arkiv eller årets medie- och kommunikationsvetenskapliga uppsats kommer även i fortsättningen att ledas av företrädare för respektive profession. Det ser jag som självklart. Men juryerna kanske också kan berikas, få vidgade vyer och ökad status av att bredda sin sammansättning.

» Vilka risker ser du med reformen?
– Jag ser vissa risker. Till exempel att man tappar bort professionstänkandet som ju ändå är grunden för hela DIK:s identitet och styrka. Här gäller det att vi i styrelsen tar tag i att styra upp arbetsgrupper som kan kanalisera medlemmarnas engagemang. Och får det att rulla på smidigt. Om det skulle visa sig att vi tänkt fel, ja då kommer det en ny kongress om tre år. Då får vi rätta till problemen.