Kvinnolönerna på väg upp

Den ovägda löneskillnaden, där man inte tar hänsyn till att män och kvinnor i stor utsträckning arbetar inom olika sektorer och yrken, minskade under perioden med 1,7 till 3,0 procent, beroende på sektor.

Den största förändringen har skett på det statliga området där kvinnorna tagit igen 3,0 procentenheter av männens löneförsprång, som trots detta var hela 11,3 procent år 2009.

Landstingen sämst

Mest jämställa är lönerna för privatanställda arbetare. Där kommer kvinnorna upp i 90 procent av en manslön, en förbättring med 1,7 procentenheter sedan år 2005. Minst jämställda är lönerna inom landstingen, där kvinnorna, trots en lika stor förbättring (+1,7 procentenheter), fortfarande år 2009 bara tjänar 73,1 procent av en manslön.

När hänsyn tas till skillnader i yrke, sektor, utbildning, ålder och arbetstid blir löneskillnaderna mindre. Här har också återhämtningen gått långsammare. Kvinnorna har tagit igen mellan 1,1 och 0,3 procentenheter.

I genomsnitt för hela arbetsmarknaden ligger kvinnolönerna på 94 procent av en manslön, standardvägt. Minst är skillnaden inom offentlig sektor där kvinnorna kommer upp i 97 procent och störst inom privat sektor där kvinnorna stannar på 92,7 procent.

Svårt att komma ikapp

Medlingsinstitutets rapport visar också att den så kallade universitetslönepremien minskade under åren 2004 till 2009. Detta samtidigt som utbildningsnivån stadigt ökade.

Utbildningspremien mäter bland annat hur mycket lönen i genomsnitt ökar av ett extra utbildningsår. Om kvinnor i allt större utsträckning skaffar sig högre utbildning och betalningen för utbildningen samtidigt sjunker kommer det att bli svårt att utbilda sig ikapp männens löner, konstaterar Medlingsinstitutet i sin rapport.

Lönar sig för män

Män har också högre avkastning på sin utbildning än kvinnor vilket innebär att utbildning lönar sig bättre för män än för kvinnor. Männens universitetslönepremie är högre än kvinnornas under nästan hela perioden 1992 - 2009. Och skillnaden har snarare ökat än minskat.