Förslaget till ändringar i kulturminneslagen håller inte!

Kulturdepartementet har i promemorian ”Ökad konkurrens på det uppdragsarkeologiska området: Vissa ändringar i kulturminneslagen” (Ds 2011:6) föreslagit radikala förändringar i kulturminneslagen. Vi ställer oss mycket kritiska till förslaget. Det är baserat på felaktiga utgångspunkter och riskerar att skada svensk uppdragsarkeologi.

Kulturminneslagens portalparagraf lyder: ”Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla.” Kulturminneslagen är formulerad utifrån en överenskommelse om allmänintresset i att bevara och tillgängliggöra lämningar från tidigare epoker och människors liv och leverne. När mark ska tas i bruk fastslår lagen att eventuella fornlämningar på platsen ska skyddas. Kan de inte skyddas beslutar länsstyrelsen att uppdragsarkeologiska undersökningar ska utföras.

En arkeologisk utgrävning är alltså ett undantag från lagen. Det allmänintresse som tillskrivs fornlämningen förvaltas då genom den arkeologiska utgrävningen. För att undvika onödiga kostnader ställer länsstyrelsen höga krav. De arkeologiska aktörerna måste i konkurrens redovisa hur utgrävningen ska genomföras. Det görs i en undersökningsplan – ett sammansatt forsknings- och handlingsprogram som i detalj redovisar vetenskaplig bärkraftighet, kostnadseffektivitet och samhällsrelevans. Undersökningsplanerna granskas av länsstyrelsen som beslutar vilka arkeologiska aktörer som ska utföra arbetet. Systemet är komplicerat, men till för att trygga allmännyttan vid arkeologiska utgrävningar.

Detta system vill Kulturdepartementet ändra. Genom förändringar i kulturminneslagen föreslås att det inte längre ska vara länsstyrelsen som väljer arkeologer för undersökningen. Istället ska den företagare som står för kostnaderna göra detta. I realiteten innebär det att ansvaret för att upprätthålla en samhällsrelevant och vetenskapligt högkvalitativ uppdragsarkeologi flyttas från en samhällsaktör med uppdrag att företräda allmänna intressen, länsstyrelsen, till enskilda aktörer som företräder särintressen, företagare.

Detta förslag till ansvarsförskjutning ställer vi oss mycket kritiska till. I en kunskapsproducerande verksamhet som i lagen motiveras av ett allmänintresse, ska ansvaret för processen finnas hos en aktör som företräder det gemensamma och som har kompetens att ta detta ansvar.

En företagare företräder inte allmänna intressen och kan inte åläggas att ta ett oegennyttigt ansvar.

Promemorian har allvarliga brister. Den saknar situationsanalys – det vill säga en analys av branschen, omvärlden, marknaden och konkurrenssituationen, såväl som konsekvensbeskrivning – det vill säga en scenariobeskrivning av vad förslaget kan leda till. Detta medför att förslaget om en ansvarsförskjutning är baserat på felaktigheter om hur uppdragsarkeologin fungerar i dag, vilka förutsättningar den verkar inom och vad arkeologin levererar vid en arkeologisk undersökning i form av ny kunskap, vetenskapliga resultat och publika verksamheter. Några exempel:

I förslaget sägs att det nuvarande arkeologiska systemet går ut på att bevara och dokumentera fornlämningar. Det är fel. Dagens uppdragsarkeologi har som mål att skapa ny kunskap och tillgängliggöra denna utifrån samhällets kunskapsbehov. Bevara och dokumentera är metoder, inte mål.

Förslaget sägs skapa förutsättningar för konkurrens, detta trots att konkurrens redan finns inom svensk uppdragsarkeologi.

I förslaget framförs att kostnaderna för företagaren sänks, när följden i själva verket blir att omfattande utvärderingsarbeten som i dag görs av länsstyrelserna lyfts över på enskilda företagare till en ökad kostnad.

Förslaget sägs innebära att roll- och ansvarsfördelning mellan länsstyrelsen, företagaren och undersökaren tydliggörs. Men, denna roll- och ansvarsfördelning är redan tydlig. Förslaget innebär inte ett tydliggörande utan en ansvarsförskjutning.

Uppdragsarkeologins mål är att producera relevant kunskap som kommer så många som möjligt till del. Detta är uppdragsarkeologins grundläggande uppgift reglerad enligt portalparagrafen i kulturminneslagen. Sverige har internationellt sett ett av de mest utvecklade uppdrags­arkeologiska systemen. Branschen har genom Riksantikvarieämbetet, länsstyr­elserna, universiteten och de arkeologiska aktörerna utvecklat en arkeologi som är konkurrensutsatt, håller hög vetenskaplig kvalitet och som tillgängliggör arkeologin och de arkeologiska resultaten.

Istället för att lägga resurser på att utforma ett dåligt underbyggt förslag till ändring av lagen, borde det förändringsarbete som redan pågår inom branschen stödjas, ett arbete som lett till en kostnadseffektivisering och ett förtydligande av uppdragsarkeologins samhällsroll.

Uppdragsarkeologin är en viktig aktör inom svensk kulturmiljövård och bidrar med omfattande ny kunskap som skapar mervärde i samhället. Kulturdepartementets förslag riskerar att förstöra detta.

Anders Högberg, styrelseledamot i Svenska Arkeologiska Samfundet
Björn Magnusson Staaf,ordförande i Svenska Arkeologiska Samfundet
Anders Andrén,professor i arkeologi Stockholms universitet
Hans Bolin, lektor i arkeologi Södertörns högskola
Mats Burström,< i>professor i arkeologi Stockholms universitet
Kerstin Cassel,docent i arkeologi Södertörns högskola
Joakim Goldhahn, professor i arkeologi Linnéuniversitetet
Anders Gustafsson, docent i arkeologi Göteborgs universitet
Kristina Jennbert, professor i arkeologi Lunds universitet
Håkan Karlsson, professor i arkeologi Göteborgs universitet
Kristian Kristiansen, professor i arkeologi Göteborgs universitet
Ola Kyhlberg, professor i arkeologi Uppsala universitet
Lars Larsson, professor i arkeologi Lunds universitet