Om det skulle hända i Sverige INFORMERA!

Vi går under jorden. Korridorerna i källaren under länsstyrelsens koloss i centrala Uppsala, runt sju mil sydväst om Forsmark, är långa. Lysrören belyser vägen till Hugin, räddningsledningens tillhåll om olyckan skulle vara framme i Forsmark. Framför mig går 42-årige småbarnspappan Stefan Unnevall. Som processledare för kärnenergiberedskap på (håll andan) Enheten för samhällsskydd och beredskap vid Uppsala läns länsstyrelse, vilar beredskapen inför ett haveri på hans axlar.

Förvisso berörs flera parter. Forsmarks kärnkraftverk, Strålsäkerhetsmyndigheten, Polisen, sjukvården, kommuner, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, länsstyrelsen. Men huvudregeln är att länsstyrelsen håller informationen till allmänheten i sitt järngrepp. Entydigheten ska maximeras, missförstånd och fel elimineras. En kärnkraftsolycka är ingen lek.

– Man vet aldrig vad som kan hända med kärnkraft. Om det värsta händer blir det fruktansvärt. Allt som har med strålning och kärnkraft att göra är väldigt abstrakt. Faran går inte att se, vilket föder osäkerhet och rädsla. Min tjänst finns till för att vi ska ha beredskap att mildra skadorna för allmänheten. Att sprida rätt information är extra viktigt, nästan avgörande.

Inramningen skänker orden extra allvar: ett flertal inglasade rum under jorden där en stab om 60 personer, varav 20 jobbar med information, avses sitta hukade över telefonerna, dygnet runt i tre skift. Bland annat för att bemöta allmänhetens spörsmål och kommunicera med andra myndigheter. En radiostudio står beredd att sända nödmeddelanden. Massmedia möts en trappa upp, i det rymliga fikautrymmet, och skulle rummet inte räcka till kan Stefan Unnevall tänka sig att hyra en biograf.

Skräckscenariot han ser framför sig är en panikslagen allmänhet som varken vet ut eller in och i brist på information agerar egenmäktigt och sätter sitt och andras liv på spel.

– Om man agerar på egen hand kör man kanske i farliga områden. Det instinktiva är ju att fly för att skydda sig själv, men det blir inte särskilt bra om man flyr en farlig väg.

Stefan Unnevall är inte de stora gesternas man och aktar sig i det längsta för att kritisera kollegorna i Japan. Ändå kan han inte låta bli att risa informationshanteringen i Fukushima.

– Myndigheterna sa att strålningen var över det normala utan att precisera vad det betydde för individen. Sådant kan föda dödsångest. I verkligheten var situationen inte fullt så livsfarlig. Jag hade gått ut och talat om dels hur man kunde skydda sig, dels vad myndigheten gör för att avhjälpa situationen. Genom information vill vi styra folk till ett ”sunt” beteende. Vi kan inte bestämma över folk, men vi kan ge goda råd.

En person med diger erfarenhet av goda råd till allmänheten är Gunnar Bengtsson, också kallad ”koftan” till följd av sin klädsel. Som generaldirektör för dåvarande Statens strålskyddsinstitut hade han en framträdande roll i massmedia efter Tjernobylolyckan. Han framhåller att vid information till allmänheten gäller precis samma principer som för 25 år sedan.

– Man ska vara snabb och sann med informationen och hjälpa folk att fatta egna beslut. Vi hade ambitionen att informera om allting på ett begripligt sätt. Jag tror att det funkade och att jag uppfattades som öppen, begriplig och trovärdig.

– När en kärnkraftsolycka inträffar gäller det att i den första fasen berätta vad som händer. Om man bara talar om det farliga som sker kan det vara väldigt ångestskapande. Begreppet hot med stöd innebär att man även talar om vad som går att göra åt det som är farligt. Om ett radioaktivt moln är på väg ska man råda folk att gå inomhus. Om radioaktiv jod är i rörelse, med risk att sköldkörteln förstörs, ska man hänvisa till jodtabletter. I nästa fas, när inga radioaktiva ämnen finns kvar i luften, utan i marken, är det läge att kolla mat och dryck. Ett av de stora problemen vid Tjernobylolyckan gällde mat från jakt och fiske samt bär och svamp som aldrig passerade någon butik.

Från sin stol vid räddningscentralens långbord, invid väggkartan med markerade skyddszoner, nickar Stefan Unnevall instämmande.

Kunskaper finns, frågan är hur de hålls vid liv

Genom övning, genmäler Stefan. Sedan han började på länsstyrelsen för ett drygt år sedan, efter åren på Räddningsverket och tidigare som räddningsledare i Försvarsmakten, har han deltagit i två övningar. En rikstäckande, som äger rum vart fjärde år, och en regional. Den senare sker varje år och tar 4-8 timmar. Vid sidan om utrymning övades senast även i information till allmänheten. Presskonferens hölls, med såväl riktiga som låtsasjournalister.

– De ställde även de jobbiga frågorna, som hur vi ska skydda allmänheten som var kvar i det kontaminerade området, varför vi har utrymt hela området, varför det har hänt, och hur det kunde inträffa i Sverige. Jag agerade moderator och lotsade frågorna till rätt person.

Tiden sedan Tjernobylolyckan har fört med sig nymodigheter som sociala medier. Under en haverisituation avser Stefan Unnevall ta del av allmänhetens twitter, facebook och bloggar för att kunna fånga upp oro och fickor av informationsbrist.

– Trubblet är att organisationen är ny och de flesta inte är vana vid informationshantering. De måste utbildas.

Därför planerar han för kortare funktionsövningar i informationshantering. De har en övningswebb som kan simulera både sociala medier och vanlig presshantering. Men trots att han lägger stor vikt vid dessa övningar har inga ägt rum hittills. Två är planerade till senare i år. Stefan Unnevall höjer ett varningens finger:

– Förmågan att regionalt hantera nationella händelser är begränsad. Vår senaste övning visade att orken bara räckte till myndighetsinformation, och inte till sociala medier. 20 personer är inte mycket för att hantera allt.

Men orolig är han inte. Trots förbättringsbehov försäkrar han att han sover gott om natten. Eftersom ingen ska vara oersättlig i en beredskapsorganisation kan han både åka på långväga semestrar och stänga av mobilen (personsökaren är dock oftast på). Med den nya ordningen följer en försvinnande liten chans att skymta Stefan Unnevall i tevestudion, likt Gunnar Bengtsson klädd i kofta. Galjonsfiguren blir ett inhyrt medieproffs.