Oberoende plattform

Samtidigt som den soldyrkande småbarnsmamman med de kritvita kinderna får in sin kycklingsandwich på pirkaféet i brittiska Harwich dånar en kolsvart gummibåt in i hamnen. I fören står en man med Bermudashorts, tjurnacke och Rolexklocka av guld. Efter att ha utdelat ett handslag i gränslandet mellan hårt och jättehårt plockar han fram ett par flytvästar och två kontrakt som går ut på att vi inte kan avkräva något ansvar om saker skulle gå snett. Innan det röda bläcket hunnit torka startar prins Michael Bates motorn och sätter kurs mot sitt rike.

Det knastrar till från båtens kommunikationsradio. Michael Bates meddelar säkerhetsavdelningen att vi är på väg. I horisonten ser vi furstendömet Sealand – vars territorium består av den övergivna militärbefästningen Fort Roughs – resa sig ur havet som ett brutalistiskt monument. Michael Bates ökar farten och kör ett ärevarv mellan fortets cementben. Från plattformen, drygt 15 meter ovanför vattenytan, vinschas en röd trägunga ned.

Historien om det geopolitiska getingboet Sealand började i mitten av 1960-talet när Michael Bates far, majoren Roy Bates – som under andra världskriget stridit som infanterist – tröttnade på yrkesfiskartillvaron. Inspirerad av den snabbt framväxande piratradiorörelsen och provocerad av BBC-monopolets strikt begränsade sändningar av pop och rock bestämde han sig för att starta en egen kanal. Roy Bates anlitade en rad namnkunniga discjockeys och grundade Radio Essex på det övergivna havsfortet Knock John. Eftersom kanalen var den första med dygnet runt-sändningar blev den mäkta populär bland lyssnarna och ofantligt impopulär hos rättsväsendet. Lagstiftningen var solklar. Brittiska medborgare fick inte sända piratradio från brittiskt territorium. Och eftersom Knock John låg i brittiskt territorialvatten dömdes Roy Bates till böter och tvingades bort från fortet. 

I mitten av december 1966 hade den då 14-årige Michael Bates lämnat internatskolan i Wales för att fira jullov med familjen i Essex. Han hade sett fram emot en lugn högtid tillsammans med sin far Roy, sin mor Joan och sin syster Penelope. Men på julaftons kväll fick Michael hjälpa sin far att lasta en fiskebåt med radioutrustning, plocka upp några ”bleka och taniga dj:s” och sätta kurs mot den övergivna militärbefästningen Fort Roughs på internationellt vatten sju sjömil från kusten. Vad de inte kände till var att piratstationen Radio Caroline redan hade intagit fortet. Med förtäckta hot och lömska förhandlingsstrategier manövrerades konkurrenterna ut varpå Roy Bates och hans dj:s slog sig ned permanent på fortet. När Michael Bates, efter ytterligare några månader på internatskolan i Wales, kom tillbaka till Essex vid påsklovet 1966 hade hans far Roy Bates problem med personalen på Fort Roughs. Eftersom det var ”kallt, regnigt och blåsigt i Wales” ställde Michael Bates upp för sin far och erbjöd sin hjälp. Det slutade med att han stannade på fortet. 

Ockupationen av fort roughs fick den brittiska regeringen att se rött och året därpå stiftades en lag som förbjöd brittiska medborgare att sända piratradio även från internationellt vatten. Den 2 september 1967 kom det resoluta svaret från majoren. Under ceremoniella former  utropade Roy Bates Fort Roughs till den självständiga nationen Principality of Sealand – ett furstendöme med konstitution, lagstiftning, vapensköld, flagga, frimärken, pass, valuta, nationalsång och motto: E mare libertas (från havet, frihet).

– Min far älskade kriget. Han var gammeldags, viktoriansk och tog alltid större bitar än vad han kunde tugga, säger Michael Bates.

Vi har hissats upp till plattformen och tagit plats i furstendömets kök. Sealands ”försvarsminister” – en timid man vid namn Mike Barrington som är en av få personer som i princip bor permanent på fortet – serverar te med mjölk. Den idag 59-årige Michael Bates – som mestadels bor på fastlandet där han driver fiskeföretaget Fruits of the Sea – tar av sina solglasögon och tittar på min diktafon.

– Allt handlar om frihet. Det började med pirat-radiorörelsen. Den förändrade hela det etablerade samhället och lade grunden för vårt sätt att tänka, säger han.

Redan året efter grundandet av Sealand visade Roy och Michael Bates att de var beredda att gå långt för att försvara sin nations suveränitet. När några personer från Radio Caroline försökte ta tillbaka fortet attackerades de med bensinbomber och skottsalvor. När en styrka från flottan senare kränkte Sealands ”territorialvatten” sköt Michael Bates varningsskott. I den efterföljande rättegången kom det prejudicerande halmstrå som familjen Bates ända sedan dess har klamrat sig fast vid och tolkat som ett indirekt erkännande. Domstolen friade Michael Bates eftersom skottlossningen hade skett på internationellt vatten, utanför brittisk jurisdiktion.

– Vi är självständiga och har aldrig hukat för brittisk lag, säger Michael Bates.

Det dröjde inte länge förrän Batesfamiljen, som sedan 1967 lagt ned miljontals pund på drift och underhåll, började sondera terrängen efter inkomstkällor. 1978 kom ett förslag från ett konsortium med tyska och holländska affärsmän som ville förvandla ”världens minsta land” till ett nöjesparadis med casino och lyxhotell. Roy och Joan Bates åkte till Salzburg för att diskutera affären. Men när ingen dök upp började de ana oråd. Samtidigt låg Michael Bates, som hade fått stanna kvar på Sealand för att försvara riket, bunden till händer och fötter med blodigt ansikte. Han hade blivit övermannad av affärsmännen somlandstigit med helikopter. Efter att ha varit inlåst i fyra dygn fraktades Michael Bates till den holländska kusten där han dumpades. När familjen Bates senare sammanstrålade i Essex började de skissa på hur Sealand skulle återtas. Tillsammans med en helikopterpilot, som agerat stuntman i flera James Bond-filmer, beväpnade de sig och flög in över Fort Roughs i augustigryningen. Michael Bates råkade av misstag avfyra skott varpå ockupanterna gav upp. Roy och Michael släppte alla utom en tysk advokat med sealändskt pass som hölls kvar i sex veckor anklagad för landsförräderi. Mannen släpptes inte förrän den tyska ambassaden förhandlat med Sealand.

– Skickar ett land hit sin ambassadör så är det ett tecken på att de erkänner en, säger Michael Bates.

Det blev aldrig något lukrativt nöjesparadis på Sealand. Istället satsade familjen Bates på merchandise för att förbättra sin kaffekassebetonade BNP. Men försäljningen av pass, t-shirts och adelstitlar blev ingen guldgruva.

Strax före millennieskiftet började en grupp amerikanska IT-entreprenörer, med programmeraren Ryan Lackey i spetsen, kasta lystna blickar på Sealand. Deras vision var banbrytande. De skulle skapa världens första datafrizon helt anpassad för ett fritt internet. Affärsidén var att erbjuda serverplats off shore, på behörigt avstånd från nationella datalagar. Här skulle allt – förutom spamming, barnporr och virusspridning – vara tillåtet. Det dröjde inte länge förrän riskkapitalmiljonerna började rulla in. De ideologiska beröringspunkterna med piratradion och dollarlukten från kontrakten fick Michael Bates, som tagit över tronen efter sin far Roy, att nappa. År 2000 bildades företaget HavenCo och Ryan Lackey bosatte sig på Sealand för att styra upp det tekniska. Rykten började florera om beväpnade vakter och kvävegasfyllda serverhallar med pyramidspel, porr och ospårbara system för finansiella transaktioner. Enligt egen utsago fick HavenCo snabbt kunder, bland annat Tibet Online, Tibets exilregerings hemsida. Men det dröjde inte länge förrän slitningar uppstod mellan entreprenörerna och Batesfamiljen. I en vitbok skriven av Ryan Lackey, som avpolletterades från företaget 2002, ska Michael Bates, i rädsla för dålig publicitet, ha fått kalla fötter och omprövat sin initiala laissez-faire-attityd. Det blev tydligt när Michael Bates stoppade en klient som skapat en streamingsajt för illegalt kopierad film. Lackey menar att det gjordes för att inte väcka ont blod hos Storbritannien och äventyra Sealands kamp för självständighet. Den forne piratradiomannen Michael Bates hävdar att det var ett utslag av respekt för upphovsrätten:

– Folk tror att det handlar om frihet, men i slutändan kommer det inte att produceras filmer om folk stjäl.

Men du kände ju till idén bakom HavenCo?

– Jo. Men vill du se dig som en stat måste du uppträda som en stat. Det går inte att vara ett hemligt näste på Nordsjön där allt är tillåtet.

James Grimmelmann, docent vid New York Law School, har under två år fördjupat sig i Sealand och HavenCo. Han menar att HavenCo som gjorde allt för att fly nationella lagar, ironiskt nog, kollapsade på grund av bristande lagstiftning. Sealand hade inga datalagar. Alla beslut var baserade på personligt tyckande.

– Partnerskapet var dessutom byggt på överoptimistiska beräkningar av hur lukrativt företaget skulle bli, säger James Grimmelmann.det blev aldrig något internetparadis på Sealand. HavenCo:s kunder blev färre och 2008 släcktes hemsidan för gott. Michael Bates berättar att han lärde sig mycket under åren med HavenCo. Bland annat att han inte delar den moderna piratrörelsens syn på upphovsrätt. Enligt honom var det precis det han sade till The Pirate Bay i samband med att den svenska fildelningssajten 2007 startade en insamling
för att köpa Sealand i syfte att placera sina servrar där.

Men är inte fildelning samtidens svar på piratradio?

– På 60-talet var skivbolagen nöjda. Ju oftare vi spelade musiken desto mer sålde de. Men det kanske är samma sak med dagens nedladdning av musik. Vad vet jag?

I vintras rapporterade amerikanska medier att Wikileaks planerade att flytta sina servrar off shore för att undvika klammeri med rättvisan. I spekulationerna nämndes Sealand som ett alternativ. Enligt Michael Bates kontaktade Wikileaks honom och bad att få placera sina servrar på Fort Roughs.

– Först stöttade jag Wikileaks-killen och erbjöd honom nästan en fristad. Men sen tänkte jag över det. Och han satte ju en värnpliktig soldat (Bradley Manning, reds. anm.) i allvarlig risk. I sådana lägen tycker jag att det är fel att offentliggöra allt. Man måste ha vissa normer, säger Michael Bates.

Uppgifterna om den planerade serverflytten till Sealand tillbakavisas i försiktiga ordalag av Wikileaks talesperson Kristinn Hrafnsson:

– Så vitt jag vet fanns det ingen direkt kontakt. Jag lägger in en brasklapp att det kan ha förekommit bortom min kännedom, men jag tvivlar starkt på det.

Oavsett vad som hände med Wikileaks framgår det att Sealands piratstämpel är svår att tvätta bort. Genom åren har Michael Bates fått tusentals erbjudanden från ljusskygga aktörer som har velat etablera sig på Sealand. Men Michael Bates är en pragmatisk pirat. Ingenting får förstöra hans dröm om erkännande och suveränitet. För Sealand är ingen riktig stat. Så länge inga andra länder erkänner Michael Bates Nordsjöutopi kommer furstendömet aldrig att ta en plats i FN. Men som vanligt när det kommer till Sealand finns det komplicerande omständigheter. När staten utropades var fortet beläget på internationellt vatten, sju sjömil utanför kusten. Först 1987 utvidgades den brittiska territorialvattenzonen från tre till tolv nautiska mil. Sealands andra trumfkort är Montevideokonventionen från 1933 som fastslår att en nation behöver uppfylla fyra kriterier: permanent befolkning, definierat territorium, regering samt möjlighet att etablera relationer med andra stater. Kriterier som Michael Bates menar att Sealand uppfyller.

– Men världssamfundet är extremt kraftfullt, det är svårt att bryta sig in där för ett litet etablissemang. Det enda som räknas är tid och handling, säger han.

Hur ser då Storbritannien på sin obstinate lillebror? Genom Chris Breeze, tillförordnad chef för den politiska avdelningen på Brittiska Ambassaden i Stockholm, får jag ett officiellt uttalande från regeringen:

”Sealand, officiellt känt som Roughs Tower, kan inte utgöra en separat självständig stat eftersom det inte har någon av egenskaperna hos en stat, såsom fast befolkning, territorium eller förmågan att genomföra internationella relationer. Det har heller inte erkänts som en stat av någon annan stat. I synnerhet har Storbritannien aldrig gett ett sådant erkännande. Dessutom, i samband med utvidgningen av territorialgränsen, ligger Fort Roughs i Storbritanniens territorialvatten och är därför föremål för vår jurisdiktion”.
Men varför man inte har gjort någonting, trots att snart ett halvt sekel har gått, svarar inte regeringen på. Docenten James Grimmelmann, som har läst tidigare sekretessbelagda protokoll, menar att regeringen i slutet av 60-talet lät Roy Bates hållas, dels av rädsla för den dåliga PR en stormning hade inneburit, men också för att Bates inte utgjorde någon skada. Ett synsätt som fortfarande verkar gälla.

– Det är klart att Storbritannien skulle bli förbannat om jag lät kinesiska nationalister tillverka kärnvapen här. Men det skulle jag också bli, säger Michael Bates och ler.

Intervjutiden är slut. Vi får våra pass stämplade och överlämnar kuvertet med den sent uppkomna och väl tilltagna ”visumavgiften”. Ute på plattformen träffar vi den tyske konstnären Joy Lohmann och den svenska filmregissören Jasmine Lyman. De är på Sealand för att spela in en crowdfunding-trailer till Sealand Multiversity of the Seven Seas – ett projekt som är tänkt att ”binda samman aktivister, forskare och världsförbättrare för att tillsammans skapa open-source lösningar för vår hotade planet.” Om projektet kommer att bli den kassako som Michael Bates väntat på återstår att se. Men det finns gott om andra framtidsplaner i det rostiga furstendömet. Michael Bates nämner konstgjorda öar, turismsatsningar, drog-rehabiliteringskliniker och ”medicinska grejer.” Återväxten i den kungliga familjen är också god. Michael Bates tre barn James, Liam och Charlotte är alla intresserade av att ta över tronen. Innan jag tar plats i gungan frågar jag Michael Bates vad det är som driver honom. Hans blick fastnar på ett lastfartyg som ljudlöst glider förbi ute till havs.

– Varför bestiger folk berg?