E-plikten är en gigantisk utmaning

Mer och mer medier blir aldrig tryckta, utan publiceras bara digitalt. Det materialet går inte in under lagen om pliktexemplar, och arkiveras därför inte heller hos KB.

Därför tog regeringen fram ett förslag på en e-pliktlag, för att bevara digitala medier för framtida forskning. Trots den enorma kritik som lagförslaget mötte, bland annat i remissvar, är de flesta överens om att e-pliktlagen behövs – alla vill att det svenska kulturarvet ska bevaras.

Först ut att lyda under lagen, under en testperiod som börjar sommaren 2012, är Sveriges tio största dagstidningar, tio största tidskrifter, vissa namngivna myndigheter samt radio och tv.

På KB har biblioteksavdelningen därför skapat Enheten för digital insamling, vars chef är Elisabeth Mannerfeldt. Enkelt beskrivet delar hon in utmaningen i tre frågeord: Vem, vad och hur.

– Svaret på frågan om vem är enkel eftersom vi vet vilka som ska göra det under testperioden. Men år 2015 gäller lagen alla. Det kan innebära runt 1 500–2 000 aktörer som måste lyda under e-plikten.

Hitta alla aktörer
Ett problem i det sammanhanget är inte bara mängden, utan också att hitta alla dessa aktörer och informera dem om e-plikten. En tanke är att små publicister skulle kunna identifiera sig själva som e-pliktskyldiga leverantörer, till exempel genom ett frågeformulär på nätet.

Frågan vad KB egentligen ska samla in är också knepig. I lagformuleringen står det att det ska vara ”en avgränsad enhet av en elektronisk upptagning med text, ljud eller bild.” Vad är det?

– Lagförlagets utredare menar att det kan vara så lite som ett fält i en databas. För en dagstidning kan det vara en rubrik. Vi kan inte ha leveransplikt på en rubrik, för den säger ju ingenting, säger Elisabeth Mannerfeldt.

Ytterligare ett problem i detta är metadatan, det vill säga information om materialet. Den är viktig för katalogiseringen hos KB. Lagförslaget säger att den som skickar in e-objekt bara behöver skicka med fem identifierbara taggar. Information om till exempel skribentens namn, eller vad en artikel handlar om, ingår inte i kravet på metadata. Eftersom materialet ska vara sökbart i framtiden på ett enkelt sätt är detta mycket olyckligt.

– Det är en jätteviktig fråga för oss som vi måste lösa. En lösning vi har tänkt på är att ta in materialet via en FTP-sajt, eller via dagstidningarnas RSS-strömmar. Med RSS skulle vi kunna få in mer metadata än vad lagförlaget säger.

Lagringskapacitet
Frågan om vad som ska levereras tangerar alltså även hur det lämnas in. I lagtexten står det att leverans ska ske på en ”fysisk databärare”. En CD-skiva alltså. Eller ett USB-minne. Elisabeth Mannerfeldt beskriver det som att hon och hennes kollegor inte är jätteglada över den formuleringen.

– Jag tror inte att någon av de stora leverantörerna vill leverera via ett USB-minne. Vill en publicist skicka via lina så ska de få göra det, det blir dessutom lättare för oss att ta hand om det då.

För KB gäller också att ha kapacitet för den mängd som kommer att skickas in och en ny lagringslösning har tagits fram: Allt material kommer att hamna på en jätteserver med massvis av hårddiskar.

Parallellt med den nya lagen har diskussionen om Kultuarw3 gått varm. Det är ett projekt där en webbrobot hos KB sedan 1997 har samlat in svep, ögonblicksbilder, av Internet med svensk koppling. Men 2010 gjordes ett uppehåll av Kulturarw3, bland annat för uppgradering. Sedan dess har roboten inte gjort samma svep som tidigare, med undantag av insamling av dagstidningar.

– Vi är nu i omstartsläge för de stora bulksvepen. Detta är mycket viktigt för att på sikt komplettera insamlingen via e-pliktlag. Om vi via lagen inte kan samla in fotbollsklubbars webbsidor till exempel, då kan svepet göra det.