Statliga museer är oseriösa

Dagens slimmade arbetsmarknad kräver en kader av vältrimmade löshästar till sitt förfogande. Ett mindre antal nyckelpersoner besitter de viktigaste tjänsterna medan en stor del av arbetskraftsbehovet beräknas tillgodoses med hjälp av frilansare och konsulter. 

Inom kultursektorn har det länge varit ett faktum med underbetalda frilansare. Jag råkade själv ut för en oseriös arbetsgivare alldeles nyligen. Ett statligt museum erbjöd mig 320 kronor i timmen för att formge en skräddarsydd utställning utifrån mitt koncept. Uppdraget krävde en berättelse med tillhörande gestaltning, ett gediget skissarbete samt en färdig modell. Det krävde många speciallösningar som jag skulle klura ut i samarbete med ateljéerna. Totalt cirka 83 000 kronor plus moms för 260 timmar. Ingen milersättning. ”Det är i linje med vad de flesta betalar” fick jag veta, med referens till andra statliga museer. Det visade sig stämma. 

Arvodet skulle inte räcka till någon direkt lön, bara täcka företagets utgifter. Mina kalkyler bygger på rekommendationer från företagsrådgivare. I budgeten räknar jag med till exempel vidareutbildning, facklitteratur, försäkringar, semesterlön, förutom arbetsredskap och material. Så tillkommer avgifter för lokalen och all obetald arbetstid en företagare har. Man söker uppdrag, skriver fakturor och gör sin redovisning på kontoret, skissar samt testar idéer i ateljén och bygger modeller. 550 kronor plus moms i timmen behövs för att det ska gå runt. Ofta är jag beredd att gå lägre, för att marknaden ser ut som den gör.

I det aktuella fallet försökte jag förhandla, ge förslag på andra ersättningsformer. Utställningsproducenten bollade frågan vidare till sin chef. Inget hände. Det var redan oktober. Uppdraget skulle ge mina inkomster den hösten, jag hade räknat med det. Men arvodet skulle inte täcka all den tid uppdraget krävde, något jag varit medveten om från början. Utan en massa om och men betydde kontraktet ett, i princip, oavlönat men fantastiskt kul och spännande uppdrag. Avtalet stipulerade att jag själv betalade in mina arbetsgivaravgifter. Alternativet, att inte betala in dessa avgifter för att i stället ha råd med min bostad, mat och räkningar, var en tanke men stannade därvid. Jag kände mig till slut tvungen att tacka nej.

Efteråt undrade jag om det fanns några baktankar med den utdragna processen, att vänta in i det längsta med att vilja skriva kontrakt. Själv hade jag tagit upp arvodes- och kontraktsfrågan vid några tillfällen innan för att veta vad jag hade att ta ställning till. Påstötningarna gav inget resultat. Jag var i stort behov av uppdraget och räknade med det. Borde jag ha varit så desperat att jag tagit vad som erbjöds, eller?

Resonemanget i mitt inlägg berättigar påståendet att kalla statliga museer för oseriösa uppdragsgivare. Att erbjuda en snickare, elektriker, arkitekt eller ingenjör 320 kronor i timmen för en beställd tjänst skulle ses som ett skämt. Ansvariga på våra statliga museer bör tänka till och skaffa sig kunskap om företagares villkor. Samma villkor som gäller för alla företagare, oavsett bransch.