Kämpaglöd

Det var en härlig sommardag 2010. Efter en arbetsintensiv period under vilken Lisbeth Löfberg Gunnarsson gav 125 procent hade hon äntligen gjort rent bord, lagom dagen före semestern. Som informationsansvarig för Trafikverkets region Öst kunde hon andas ut, nu skulle det bli mer tid med nya kärleken. Thomas hade hon träffat fem månader tidigare, vid fyllda 52, och nu tog hon ledigt på eftermiddagen för att tillsammans med honom gå på visning. De skulle flytta ihop.

Vid elvatiden på kvällen får Lisbeth huvudvärk och förlorar omgående medvetandet. Hon har fått en kraftig hjärnblödning i vänster hjärnhalva. Det blir svart, inga minnesbilder.

–  Om Thomas inte varit där och larmat hade jag inte funnits kvar, säger hon utan självömkan.

Hon vaknar upp på röntgen på Mälarsjukhuset och får reda på vad som hänt. Hennes första replik är ”herregud, så onödigt”, tydligen en typisk Lisbeth-replik.

–  Det är kanske lite rått, men enda sättet att klara sig är med humor.

Samma natt opereras hon på Akademiska sjukhuset i Uppsala. De efterföljande tio dagarna kan hon alltjämt tala, vilket hon gör nästan oavbrutet, så till den grad att hon är ”allmänt störande”.

Den tionde dagen tar hon en middagslur och vaknar utan språk. Hon har mist sin tal- och läsförmåga, sitt närminne liksom sin tidigare stresstålighet. Men fysiskt är hon hel och har sin kämparvilja intakt – oumbärligt för rehabiliteringen.

Redan på sjukhuset fick hon av logopeden ett dataprogram för att träna tal, skrift och närminne.

–  Jag jobbade dygnet runt, bokstavligen. Jag ger ju inte upp.

Efter sju veckor fortsatte rehabiliteringen på neurorehab. Hon tränade språk, siffror och koncentration. Efter långt sökande fick hon kontakt med en logoped som hon kände förtroende för. Det var avgörande. Gradvis föll bokstäverna på plats och talet lossnade. När hon några månader senare förmådde säga ”acetylsalicylsyra” och ”gallsaltsmalabsorption” visste hon att hon var på god väg att återerövra språket.

Sin simultanförmåga övade hon med dataövningar, och jympa bidrog till ökad koncentration.

Arbetsgivaren informerade hon tidigt om läget och kände fullt stöd, liksom ett verkligt intresse att ta vara på hennes kompetens. Ändå oroade hon sig.

–  Jag oroade mig för hur det skulle bli. När det händer något så drastiskt oroar man sig automatiskt för framtiden. Jag ville göra ett gott jobb, men jag visste inte vad jag klarade av. Jag behövde ett bollplank för att dämpa min oro, som inte var välgrundad men naturlig, och för att ta reda på vad som gällde arbetsrättsligt.

I det läget valde hon att anförtro sig till DIK:s förbundsjurist Sara Luthander Hallström. Lite tillspetsat sammanfattar Sara sin yrkesmässiga erfarenhet av rehabilitering med att skillnaden mellan liv och död är en banan. Med det menar hon att anpassningarna som behövs för att en medarbetare ska kunna återgå till arbete ofta är små, men avgörande. Som att kunna ta en paus och äta en banan.

Vad är då din ”banan” Lisbeth?

–  Det tar mig längre tid att formulera mig, så bananen är att jag får den tid jag behöver och slipper tidspress. Den pressen är jag själv duktig på att skapa. Dessutom har det varit viktigt att kunna misslyckas. Denna tillåtande företagskultur har betytt att jag vågat göra fel och kunnat utvecklas, säger Lisbeth.

Uppmuntran, kramar från Thomas, numera make, och ihärdigt arbete har gett resultat. I januari 2011 var Lisbeth tillbaka på Trafikverkets regionkontor i Eskilstuna och arbetstränade. En timme om dagen blev fyra.

När hon tar emot oss på jobbet möts hon av spontana leenden när vi passerar fikarummet. Inne på rummet på sjunde våningen förklarar hon sitt goda humör.

– Jag är på utmärkt humör, eftersom jag har bytt liv och accepterat det. Efter stroken njuter jag mer av livet. Jag har förlikat mig med att jag inte kan göra allt. Jag gör så gott jag kan, sedan slappnar jag av.

Fastän hon blir ”hjärntrött” av alla intryck under en gemensam fika så flyter talet bra. Emellanåt stakar hon sig en mikrosekund eller måste söka ord. Närminnet har hon lärt sig att hantera genom att inte förlita sig på det. Så snart hon har skrivit ut ett dokument skyndar hon sig till skrivaren. Nu återvänder hon från korridoren med en åttasidig rapport om trafikstörningar i regionen, med både text och invecklade Excel-tabeller. Ögonen lyser av stolthet då hon lägger dokumentet hon skrivit på bordet. Fastän hon kanske inte kommer att kunna formulera sig eller tåla stress lika bra som i sitt forna liv, och inte vet om det blir hel- eller deltid på sikt, så har hon fått tillbaka språket och gör nytta. Lisbeth Löfberg Gunnarsson är definitivt tillbaka.

– Jag har inga stora planer för framtiden, utan gör det bästa av situationen. Jag jobbar där jag är och vill bli bättre och bättre.