Mer forskning på kreativa näringar!

Naturligtvis kollade vi varandras profiler, några av våra respektive tweets och länkar.

– Jaha, du är en sån där som vurmar för att alla barn ska få ett bibliotek, kommenterade min nya bekantskap. Det är ju rart!

Jag vet inte hur jag ska beskriva min reaktion, mållös räcker inte till. Vadå vurma, rart? Skolbibliotek som pedagogisk resurs i skolan är en strategisk satsning som är livsviktig för kunskapssamhället och dess invånare. Hur kunde det bli rart?

Jag hade dessutom, i mina snabba internet­efterforskningar, funnit att jag satt bredvid en högutbildad man med värdekonservativa åsikter. Utan att överdriva kan jag säga att förutsättningarna för kommunikation kändes ganska små.

Med denna händelse i bagaget läste jag Sveriges Informationsförenings avgående vd Sylvia Nylins upprop om vikten av att upprätta en större respekt för kommunikatörer. Jag skriver under ett sådant upprop. Vad hjälper det att jobba med ett fantastiskt innehåll, vara strategisk och klok när den man pratar med har en helt annan ingång. Och dessutom redan bestämt utgången. Innehållet kan ju vara hur bra som helst. Är det inte anpassat till den som ska lyssna eller läsa är det ett bortkastat innehåll. En evig loop i den egna kunskapskanalen re­sulterar inte i något annat än stagnation.

Kanske är det därför som Sveriges kommunikationsbyråer uppmärksammat handelsminister Ewa Björling på de kreativa näringarnas exportpotential och belönat henne med ett stipendium för sitt nytänkande. Det behövs. Att ge ett stipendium till en politiker är oväntat och skapar medial uppmärksamhet. Men oavsett exportpotentialen måste de kreativa näringarna, det vill säga kommunikation i alla dess former, public relations, arkitektur, webb- och grafisk design, konst, kultur, musik, hantverk, hemslöjd, mode, design, teve-, radio-, film- och medie­produktion, få den roll i politiken, forskningen och samhällsdebatten som vi medborgare ger den i våra liv.

Nästa höst presenterar regeringen sin forskningsproposition. En stor del av de statliga forskningssatsningarna går i dag till teknik- och produktutveckling.
Av de totala svenska satsningarna på forskning står storföretagen i dag för två tredjedelar. Då handlar det i hög grad om utveckling av ny teknik och nya produkter. Samtidigt utgörs 70 procent av svensk bruttonationalprodukt av tjänster. Är det här en rimlig avvägning av forskningssatsningar? Jag menar att vi behöver mer forskning på kreativa näringar.

Forskning är grunden för nya tankar, nya visioner och ny kunskap. För att skapa ny kunskap måste man lägga två eller flera kunskaper bredvid varandra och komma fram till en tredje. Men tidigare regeringar har valt att prioritera viss kunskap framför annan. Humaniora och samhällsvetenskaperna, som de kreativa näringarna sorterar under, har varit satta på undantag. Det går inte längre.

Det finns en stor risk att historien upprepar sig. Att regeringen via forskningsproppen än en gång satsar på vissa vetenskapliga fält och tror att ju mer resurser som läggs på ett fält, dess bättre blir det. Ur den synvinkeln är det klokt av kommunikationsbyråerna att vända sig till handelsministern, hon visar ju åtminstone intresse.

Sverige behöver ett genomgripande nytänkande när det gäller den statliga forskningspolitiken. Om 1900-talet var den problemlösande ingenjörens århundrade, kommer 2000-talet att kräva betydligt mer av tvärgående kunskapsutveckling och kommunikation mellan olika kunskapsintressen.