Ladda PR-begreppet med ömsesidighet

För två veckor sedan var jag i Washington tillsammans med en grupp DIK-medlemmar. Resan kan beskrivas som en sju dagars lång duvning i kommunikation. Bland mycket annat deltog vi i en konferens arrangerad av Public Relations Society America, PRSA.

Konferensen var imponerande, dess styrka var blandningen av deltagare. Här fanns människor från akademien, stora PR-byråer och små nystartade egenföretag som i huvudsak arbetade med sociala medier. Jag mötte kommunikatörer som arbetade med nischade frågor och anställda inom både privat och offentlig sektor. Hela konferensen samlade tretusen deltagare och jag var mer än nöjd att vara där.

En tanke som slog mig är att begreppet PR har högre status i USA än i Sverige. Visserligen är det ett omdiskuterat begrepp även i USA, men det fanns uttalade ambitioner att fylla begreppet med ömsesidig kommunikation. Eller som författarna Brian Solis och Deirdre Breakenridge har kallat det i sin bok med samma namn: Putting the Public Back in Public Relations. Använder vi det anslaget försvinner konnotationer som reklam och annonser.

Flera talare återkopplade till ”the Stockholm Accords”, som antogs i juni, då Global Alliance arrangerade sin årliga konferens World Public Relations Forum i Stockholm i samarbete med Sveriges informationsförening. Stockholm Accords lyfter fram kommunikationens och kommunikatörers centrala roll för utveckling av verksamheter. Vill du läsa mer så rekommenderar jag: www.stockholmaccords.org och www.prsa.org.

AlIa har säkert hört begreppet koffertmodellen någon gång det gångna året. Det är sannolikt ett av de flitigast visualiserade kulturpolitiska förslag som presenterats. Att lyfta fram en koffert och därefter presentera torr kulturpolitisk fördelningspolitik är ett tacksamt åskådliggörande. Vi i DIK:s förbundsstyrelse träffade utredaren Chris Heister under vårt senaste styrelsemöte. Det var en nöjd landshövding som berättade att förslaget tagits emot med stor entusiasm i regionerna.

Nu är det alltså dags att omsätta teori till verklighet. Förmodligen är det ingen som riktigt vet hur samverkan mellan stat och region ska se ut. Presidenter och nya chefer behöver ofta en inkörningssträcka. Även nya kulturpolitiska fördelningsmodeller kan därför förunnas en trevande start. Det innebär inte att någon kan luta sig tillbaka för att se vart samverkansmodellen eller kofferten tar vägen.

Det är nu vi måste hitta våra roller som regioner/län kontra stat, professionell kontra förtroendevald och se till att rollspelet gynnar kulturen. Här har vi som arbetar med kultur regionalt eller i länet ett speciellt ansvar. Nyvalda politiker måste känna sig välkomna att besöka verksamheter och arbetsplatser. Ju kunnigare politiker desto bättre beslut. Det är också av högsta vikt att alla förstår varför kulturen kräver frihet och armlängds avstånd från politiken. Den grundläggande idén med kulturpolitik är att skapa möjligheter för kultur – inte att styra den.

När de regionala kulturplanerna kommuniceras i dialog med Kulturrådet ska de vara för kulturlivets bästa. När regeringen i budgetpropositionen gick ifrån utredarens förslag att skicka bibliotekspengar till Kungliga Biblioteket som ansvarsmarkering för det nationella uppdraget att samordna folkbiblioteken, då skapades en situation som regioner, Kulturrådet och Kungliga Biblioteket nu måste hantera. Biblioteken får inte särbehandlas eller hamna utanför kulturplanerna. Om så sker gäller det att reagera. Vissa strider måste man ta!